I en perfekt värld hade en så pass vanlig biologisk process som mens inte varit ett hinder för mänskliga rättigheter. Men vi lever i ett samhälle med ojämställdhet, ojämlikhet och orättvisa, där mens faktiskt kan vara en motsättning för de mänskliga rättigheterna.
Ungefär 50% av befolkningen kommer någon gång i livet genomgå menstruation. Det råkar också vara så att dessa 50% generellt sett är kulturellt, ekonomiskt, socialt och politiskt underordnade de andra 50%. Mens i sig är inget hinder för att gå i skolan. Trots det kan vi se att många stannar hemma från skolan under sin mens eller till och med hoppar av skolan när de får sin första mens; just för att de har mens.
Biologiskt sett bör det inte vara några problem. Men vi har problem: med avhopp från skolan, förlorad inkomst och minskat deltagande i politiska och kulturella sammanhang. Att mens är ett problem är samhällets fel – inte biologins.
10e december 1948 kom FN överens om deklarationen för mänskliga rättigheter. Den första artikeln lyder: “Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Men i samhällen där vi förväntar oss olika saker av människor beroende på de biologiska könsdelarna de hade när de föddes är inte alla fria och lika i värde och rättigheter. Vi förväntar oss att de som menstruerar ska ta med mensskydd till jobbet, skolan och skatteverket, men toalettpapper ges ut gratis. Vi förväntar oss att de ska acceptera att mens är något att gömma, trots att det är en stor del av deras biologiska kropp. Denna skam kan leda till stor stress och psykisk ohälsa hos personer med mens.
Alla människor har även rätt till gratis grundläggande utbildning. Att vi då lägger mer ekonomisk börda på de elever som har mens för att de måste köpa egna mensskydd är inte förenligt med allas rätt till grundläggande gratis utbildning. När vi nekar unga människor gratis mensskydd och kunskap om menscykeln i skolorna kan det leda till att elever med mens missar skolan eller till och med hoppar av.
Och problemet med mens är inte själva blodet – det är ju ingenting farligt eller smutsigt med mensblod. Problemet ligger i de samhälleliga strukturerna som inte ser mensskydd och kunskap om mens som något värt att prioritera. Därför är lösningen inte enbart att tillhandahålla mensskydd – det är inte bara upp till de som har mens. Utbildning om mens och menscykeln till alla behövs för att normalisera mens och därmed minska stigma, psykisk ohälsa och missad skolgång.
För att vi ska vara i enighet med FNs deklaration om mänskliga rättigheter; en värld alla människor ska vara födda fria och lika i rättigheter och skyldigheter; ha rätt till god hälsa; och gratis utbildning, måste vi öka kunskapen, minska skammen och börja prioritera menstruerande personers behov i samhället. Ett steg i rätt riktning är att menssäkra. Så bara gör det. För att det är rätt.
Hanna Hellstöm, projektledare på My Period Is Awesome.
